De Tjugofyra Timmarna i Vår Herre Jesus Kristi Lidande

De 24 Timmarnas Bitra Lidande av Vår Herre Jesus Kristus av Luisa Piccarreta, den Lilla Dottern i Guds Vilja

† Tjugofjärde Timmen
Från 16 till 17 PM †

Jesu begravning. Marias bittera förtvivlan

Förberedelse före varje timme

Min Jesus! Den första att ta dig på sin fång efter att ha tagit ner dig från korset är din sorgsna mor. I hennes armar vilar ditt huvud, genomstucket av törnen. Min allra nådigaste moder! Betrakta det inte som nedlåtande för din värdighet att tåla mig i din närvaro. Gör det möjligt för mig, i enighet med dig, att betala min sista hyllning till den älskade Jesus.

Ja, det är sant, du överträffar mig i kärlek och mildhet för att röra vid din Jesus. Men jag ska sträva efter att imitera dig så fullkomligt som möjligt för att tjäna hans behag i allt.

Med dina händer och mina, låt oss dra ut törnen som omger hans älskvärda huvud. Med din tillbedjan, som du erbjuder med den djupaste ödmjukheten och ärlighet, låt mig förena min.

Himliska moder! Du förbereder dig redan att tvätta bort blodet från de ögonen med dina händer som en gång gav andlig ljus till hela världen, men nu är mörkade och utblåsta. O Moder, i enighet med dig vill jag göra botgörelse för alla synder som människosläktet har begått genom ögonens lust.

Söt moder! Jag ser dig betrakta ansiktet på din martyriserade Jesus med tårar och smärta. Jag förenar min smärta och mina tårar med dina. Låt oss tillsammans rensa hans allra heligaste ansikte från skändning. Låt oss tillbe det ansikte, fullt av gudomlig majestät, som förtrollar himmel och jord, men nu ger ingen tecken på liv.

Låt oss tillbe, min moder, hans heliga, gudomliga mun, som har dragit så många hjärtan till sig med den melodiska ljudet av sina ord. Moder! Tryck dina läppar mot de blåaktiga och blodlösa läpperna på din son, vilka döden för alltid stängt.

Moder, låt oss också kyssas dessa skapande händer som har verkat så många under för oss, dessa genomstuckna händer som redan är kall och greppade av stelhet. Låt oss sälja ödet för alla själar i dessa heliga sår. Jesus kommer att hitta dem igen vid uppståndelsen, och eftersom du har slutat in dem i hans stigmata, så skall ingen själ någonsin gå förlorad igen. Moder! Låt oss tillbe dessa djupa stigmata åt allas skull och för alla människor.

Himliska moder! Du förbereder dig redan att kyssas fötterna på din fattige Jesus. Hur skakande är deras stigmata! Spikarna har rivit bort delar av köttet och huden, och heliga kroppens vikt har utvidgat dem. Låt oss tillsammans vördna dessa stigmata och tillbe dem med den djupaste ödmjukheten. Låt oss sälja alla syndares steg i dem så att de när de går kan känna Jesus gå vid deras sida, och så att de inte längre vågar kränka honom.

Jag ser det, sorgsen moder, hur ditt blik är fäst vid hjärtat som öppnats av spjutet. O stäng in och begrav mig i det. Om du håller mitt hjärta och mitt liv på detta sätt, så ska jag för alltid vara gömd i det. Ge mig Din kärlek, moder, att älska Jesus, ge mig ditt hjärta att kunna be för alla människor, att lida och botgöra för varje kränkning som införts mot detta hjärta.

Glöm inte, moder, att liksom du överlämnar min Jesus till graven, vill jag också begravas med honom av dina händer, så att jag en dag kan uppstå igen med honom och allt som är hans.

Nu vill jag även betala dig, mest älskade moder, hyllningen av min barns kärlek. Jag känner djup sorg för dig. Om det vore möjligt, skulle jag förena varje hjärtaslag, varje önskan, varje skapad liv och lägga dem vid dina fötter som ett tecken på mitt deltagande i din lidande och Din kärlek. Jag känner medlidande för dig på grund av den oerhörda smärtan du utstått när du såg Jesus: död, krönt med törnen, sårad av slagen och spiken; när du såg de ögon som inte längre tittade på dig, de öron som inte längre hörde din röst, den mun som inte längre talade till dig, dessa händer som inte längre välsignade dig och dessa fötter som inte längrete följde dig. Om det vore möjligt, skulle jag ge dig hjärtat av Din Jesus, översvämmat med kärlek. Jag skulle ge det till Dig för att visa min medlidande, såsom du förtjänar det, och för att trösta dig i den yttersta bitterheten av din smärta.

"O hur kära är själarna åt mig! De kostade Mig livet av Min Son, som också är Gud. Och jag, hans moder och medlösare för det mänskliga släktet, lämnar själarna till er som arv, o heliga kors."

Sorgsen Moder! Du redan bereder dig att göra den sista offran och begrava Din gudomlige Son. Heligt ägnad åt himmelns vilja, ger du honom det sista sällskapet och lägger honom i graven med dina egna händer. När du lägger kroppen i graven, säger du farväl till honom och kyssar honom för allra sist, överväldigas du av smärta som gör att ditt hjärta vill spricka. Kärlek och smärta binder dig till den livlösa liket, och båda är så stora som om de ville släcka flammen i Ditt liv som din sons.

Fattig moder! Hur ska du klara dig utan Din son, som var allt för Dig, ditt liv? Men sådant är den eviga viljans råd. Du måste kämpa mot två oövervinneliga krafter: kärlek och gudomlig vilja. Kärleken håller dig vid graven och vill hindra skiljandet, den gudomliga viljan står emot det och kräver sitt offer. Sorgsen moder! Vad ska du göra? Hur mycket jag tycker om Dig. I ånglarna, kom och bär henne bort från Jesu kropps lemmar, frusna i döden, annars skall hon också förgås.

Men, o under! Medan du, min moder, synes utblåst med Jesus, hör jag din röst, som darrar av smärta och avbryts av supsningar, säga:

"Min älskade son! Det finns fortfarande en tröst kvar för Mig som har lindrat Min lidande: Jag kunde gråta ut Mitt sorg över Sina heligaste mänsklighets sår, tillbe och kyss dem. Nu har även den här trösten tagits ifrån Mig. Den gudomliga viljan har beslutat så, och jag underkastar mig. Men veta, Min son, att fastän Jag vill det, kan Jag inte. Enda tanken på att skilja Mig ifrån Dig tömmer Min styrka. Andedräktens liv syns flyta ut ur Mig. O låt Mig, för att vara stark nog för den bittera separationen, bli helt begraven i Dig och suga in Ditt liv, Din lidande, Dina sökanden och allt vad Du är till Mig. Endast en utbyte av liv mellan Dig och Mig kan ge Mig styrkan att offra mig själv från Dig."

Sorgsen moder! Du böjer redan Ditt huvud mot Jesu huvud, kyssar det och sluter Din tanker i Jesu tanke. Åh, hur gärna skulle Du andas Din själ in i Honom för att kunna ge liv för liv.

Sorgsen moder! Jag ser Dig kyssande de utblåsta ögonen på Jesus. Hur Du lider eftersom de inte längre tittar på Dig! Åh, hur ofta dessa gudomliga ögon, när de såg på Dig, förde Dig in i paradisets glädje och väckte liv ur död!¹ Men nu då de inte ger Dig ett enda blik, tror Du att Du måste dö. Du djuplägger Dina ögon i Hans och tar Hans ögon, Hans tårar och den bitra smärtan som synen av så många förolämpningar, så mycket misshandel och förakt från skapelsen orsakade Honom. Moder genomborgen av sorg! Du ropar och ropar efter Jesus och säger:

"Min son, är det möjligt att Du inte längre lyssnar på Mig, som kom i hast vid den minsta antydan jag gav Dig? Jag ropar till Dig med tårar och Du hör inte på Mig? O kärleken som starkt känns orsakar större plåga än en grym tyrann. Du var mer för Mig än Mitt eget liv. Hur skulle jag kunna överleva den här smärtan? Så lämnar Jag Min hörsel i Din och kräver för Mig vad Dina öron måste lyssna till i Din Passion. Endast Ditt lidande och Din sorg kan ge Mig liv."

När Du talar så, min Moder, är smärtan Du känner i Ditt hjärta så stor att Din röst svikter Dig och Du blir oförrörlig. Min faga, faga moder, hur jag tycker om dig! Vilken grym död måste Du lida igen och igen!

Sorgsen moder! Den gudomliga viljan verkställs och sätter Dig i rörelse. Men en gång till tittar Du på det döda ansiktet och ropar ut:

"Min älskade son, hur förvanskad Du är! Om kärleken inte berättat mig att Du är min Son, mitt Liv, allt jag har, skulle jag inte längre känna igen Dig. Din naturliga skönhet har bleknat, dina rosafärgade kinder har blivit bleda, ljuset och nåden som strålade från Ditt fagra ansikte och förtrollade alla som såg på Dig har omvandlats till dödens blekhet. Älskade son, hur illa Du har blivit misshandlad! Vad skräckligt arbete syndare har utfört på Dina heliga lemmar! Hur Din Moder, som är oskiljaktig från Dig, skulle vilja återställa Din forna skönhet! Jag vill gräva mitt ansikte i Ditt och ta emot Ditt till gengäld, även kindslagena, smutsiga behandlingarna, föraktet och allt som Ditt allra heligaste ansikte har lidit. Min son, om Du vill att jag ska leva kvar, så ge mig dina lidanden, annars kommer jag att dö."

Din smärta, Moder, är så stor att den hotar att övermanna Dig. Den tar ifrån Dig Din talförmåga. Du blir förtvivlad när Du står inför Ditt sons lik. Hur mycket jag tycker om dig! I himlens änglar, kom och lyft min moder upp! Hennes lidande är måttligt, vattnen av nöd översvämmar Hen, ja, de vill begrava Hen i sina vågor så att Hon knappt har någon kraft kvar. Endast den gudomliga viljan bryter dessa vågor och ger Dig ny kraft.

En gång till kyssar Du läpparna på Din avlidne Son, känner bitterheten i gallan som Jesus' läppar smakade, och gråtande lämnar Du:

"Min son, ge din moder ett ord till! Kan det vara så att hon inte längre hör Din röst? Alla orden Du talade till mig i livet var pilar som sårde mitt hjärta av smärta och kärlek. Men nu när jag ser Dig död, börjar dessa pilar röra sig och låter mig dö igen och igen, som om de ville säga:

'Du kommer inte längre att höra Din Son, inte längre höra den sötta ljudet av Hans röst, melodin i Hans skapande Ord som gjorde Ditt hjärta till en paradis varje gång Han talade det.'

Nu är min paradis borta, och jag har inget kvar utom smärtans bitterhet. O Min son! Jag vill ge Dig min tunga för att väcka Din, så att Du kan berätta mig vad Du lidit i Din glödande törst och genom gallens bitterhet; så att Du kan lära mig vilka botgöringsverk Du har utfört, vilka böner Du har utfört. Om jag hör Din röst i mina böner och botgörelser, då blir min smärta bärkbarare och Din fattiga moder kommer att kunna leva genom Dina lidanden."

Min smertefulla moder! Nu ser jag att Du är i bråk för att de omkring Dig vill stänga graven. En gång till tar Du Jesus' händer i Dina egna, trycker dem mot Ditt hjärta och gör deras sår och den smärta de har lidit till Dina egna. Sedan kikar Du på Jesu fötter, betraktar de grymma såren orsakade av spiken och gör dessa sår, ja, fötterna själva, i viss mening, till Dina egna för att följa syndarna med Jesus' fötter och rädda dem från helvetet.

Ångslig moder! Nu ser jag dig ta avsked med Jesu genomborade hjärta. Här stannar du. Detta är det sista slaget ditt modershjärta ska få. Medan det vill hoppa ut ur bröstet på kärlekens och smärtans intensitet, känner det behovet att göra Jesu allrahögsta hjärta till sitt eget och med det hans av många förkastade kärlek, hans glödande önskningar som inte motsvaras av människors ogillighet, hans smärta och hans genomborenhet. Du ser den djupa och vida sår i hans hjärta och trycker dina läppar mot det blod som strömmar ut från det. Som om du hade fått livet av honom, känner du nu styrkan inom dig för den smärtsamma skiljaktigheten. Efter att ha omfamnat din Jesus en sista gång låter du en stor sten stänga graven.

Men jag ber dig, min moder, med tårar, låt inte Jesus tas bort från vår syn för ett ögonblick ännu. Vänta tills jag har inlåst mig i Jesus att ta hans liv till mig. Kan du inte leva utan Jesus, du den oskuldiga, den heliga, full av nåd, mycket mindre jag, svagheten själv, eländet, en avgrund av syndighet. O sorgsna moder, lämna mig inte ensam! Ta med dig mig, men töm först mig från mig själv så att jag kan behålla Jesus helt inom mig, precis som du tog honom till dig. Tag upp med mig ditt ämbete som moder, vilket Jesus gav dig på korset. Låt min yttersta fattigdom göra en bristning i ditt modershjärta. Inneslut mig helt i Jesus och inneslut Jesus helt i mig.

Stäng in tankarna om Jesus i mitt sinne, så att ingen annan tanke får finna ingång till mig. Lås Jesu ögon fast vid mina, så att han aldrig mer skall undkomma min blick; hans hörsel i min, så att jag alltid ska lyssna på honom och fullfölja hans allra heligaste vilja i allt; hans ansikte i mitt, så att när jag ser hans ansikte, förvrängt av kärlek till mig, jag skall ha medlidande med honom och göra botgöring; hans tunga i min, så att jag ska tala, be och lära med Jesu tunga. Stäng hans händer fast vid mina, så att varje rörelse jag gör och varje arbete jag utför får liv av Jesu gärningar och rörelser; hans fötter i mina, så att varje steg jag tar skall bringa liv, styrka och frälsning till alla människor.

Håll också hans hjärta i mitt och låt mig leva av hans kärlek, hans heliga önskningar och hans lidanden. Ta den frusna högra handen på din Jesus, ge mig den sista välsignelsen med den och bara då låt hans kropp förseglas i graven. Graven är förseglad.

Du börjar gå iväg, men stannar stilla, som om du var förstenad, att säga adjö med en sista blick. Min moder, genomboren av smärta, med dig säger jag också adjö till Jesus. Gråtande lider jag med dig och håller sällskap i din bittera öde. Jag vill stanna vid ditt sida för att bjuda dig ett tröstord och en blick full av medlidande med varje smärtsam suck som rinner ut ur ditt bröst. Jag vill torka alla dina tårar, och när jag ser att din styrka lämnar dig, ska jag hålla dig i mina armar.

Nu, med övermännisklig kraft, lossar du dig från din sons grav och återvänder till Jerusalem på samma sätt som du kom. Men inte snart har du tagit några steg än så rusar du mot korset där Jesus liddes och dog så mycket. Du omfamnar det, och när du ser att det fortfarande är rödfärgat av blod, förnyas all smärta som Jesus led på det i ditt hjärta. Eftersom du inte längre kan hålla tillbaka din lidelse, ropar du ut i din obeskrivliga smärta:

"O kors, varför har du varit så grym mot Min Son? I inget har du skont åt Honom, i allt har du varit oböjlig. Du lät inte mig, den smärtsamma modern, ge Honom ens ett dropp vatten när Han ville dricka, och endast vinäger och gall serverades till Hans törstiga mun. Och min hjärta, genomsmädat av smerta, svälter! Hur jag hade älskat att omvandla Mitt Hjärta till en friskande dryck för att blötta Hans läppar och stilla Hans törst, men till Min sorg lärde jag mig att Jag var avvisad. O grymma men heliga kors, du är helgad, ja gudomliggjord genom beröringen med Min Son! Omvandla den grymhet som du behandlade Honom med till medkänsla för fattiga dödliga. För lidandet som Min Son utstått på dig, be om nåd och styrka för alla lidande människor, så att ingen går förlorad i sina kors och prövningar.² O hur dyra själar är de Mig! De kostade Mig livet av Min Son, som också är Gud. Och Jag, Hans Moder och Medlösa av det mänskliga släktet, lämnar själarna till dig som arv, O heliga kors! Nu ger jag dig en kyss innan vi skiljs åt."

Fattig moder, hur mycket medlidande har jag för Dig! Vid varje steg möter Du nya lidanden. När de ökar måttlöst, blir deras vågor alltmer bittera, flödar över Dig och dränker Dig i dem, och varje ögonblick tror Du att Du måste dö. Nu har Du kommit till den plats där Du mötte Jesus under det tunga bördan av korset, utmattad, blodig, med en krans av törnen på Honom huvud, som när de träffade korset grävde djupare och djupare in och orsakade Hans bärare kval. Här på denna plats sökte Jesu ögon Din medkänsla då De mötte Dina. Men soldaterna drev Honom framåt för att framtvinga Dig och Dig av den här tröst. De lät Honom falla, och vid varje fall spredde Han nytt blod. Du ser fortfarande, Moder, dessa ställen blöta med blod, och kastar Dig till jorden för att kyssas det blodröda marken, hör jag Dig säga: “Mina änglar, kom och bevara detta blod så att inte ett enda dropp trampas under fötterna och profaneras!”

Sorgsen moder! Låt mig sträcka ut min hand till Dig för att lyfta Dig upp, och kom ihåg att andra smärtor väntar på Dig. Varje steg Du tar finns spår av blod och minnen av Jesu lidande. Nu skyndar Du dina steg och låser in Dig i Övre Rummet. Jag låser också mig in där, för mitt cenakel är Jesus Kristi Heliga Hjärta. I detta hjärta, där Du även bor, vill jag stå vid Din sida i denna timme av bitterast desolation, för jag kan inte tvinga mig att lämna Dig ensam i sådant lidande.

Öde moder! Jag är också Ditt barn som inte kan leva ensamt, som inte vill leva ensamt. Ta mig i Din mödraarm, visa Dig som en mor, för jag behöver vägledning, hjälp och styrka. Se på min fattigdom och spill åtminstone ett tår över mina sår.³ Om Du ser mig även bara spridd, då tryck mig till Ditt mödrahjärta och kallar livet av Jesus tillbaka till mig.

Ödets Moder, hur djup är mitt medlidande med Dig, för Din smärta är obeskrivlig! Jag skulle vilja omvandla hela min existens till tungor, till röster, för att göra min sympati känd för Dig. Men åh, min medkänsla är meningslös inför sådan lidande. Så jag vänder mig till änglarna, jag anropar den Allerheligaste Trefaldighet och bönfaller dem om att omsluta Dig med deras himmelska harmonier, deras himmelska glädje och sin himmelska skönhet, för att visa Dig sin medkänsla och lindra Din intensiva smärta; så att de bär Dig i Guds famn och omvandlar all Ditt lidande till kärlek.

Ödets Moder, nu en sista begäran för alla människors skull och på grund av de lidanden Du har utstått, särskilt i Din bittera övergivelse: Hjälp mig vid stunden då jag dör, när min fattiga själ ensam, övergiven av alla och plågad av tusen färor och orosmål. Då kom och betala mig för det sällskap jag så ofta hållit Dig i mitt liv. Kom till min hjälp denna timme, stå vid min sida och driva den onda fienden på flykt. Tvätta min själ med Dina tåror, täck mig med Jesu blod, kläd mig i Hans förtjänster, pryda mig med Hans smärtor och alla Hans gärningar och lidanden. Låt all mina synder utplånas genom Kristi lidandes kraft och Din smärta och låt mig fullständigt förlåtas. När jag då andas ut mitt sista sudd, omfamna mig i Dina armar, ta mig under Din skyddande mantel, göm mig från den onda fiendens blick, bär mig flyktande till himlen och lägg mig i Jesu famn. Samtycker Du till detta, min moder?

Jag ber Dig också att betala det sällskap jag gett Dig idag till alla de döende. Visa Dig som en mor för dem alla, ty de är i fara och behöver stor hjälp. O neka ingen Ditt moderskt kärlek och omsorg!

Ett sista avskedsord: När jag lämnar Dig ber jag Dig att omfatta mig i Jesu Heliga Hjärta. När jag kyssar Dina moderska händer, ge mig Din välsignelse. Amen.

Maria med det sötaste barnet, Ge oss alla Er välsignelse!

Reflexioner och övningar

av S:t Fader Annibale Di Francia

Efter sin död ville Jesus bli sårad av ett spjut för kärlekens skull till oss. Och vi—låter vi oss såras i allt av Jesu Kärlek; eller låter vi oss heller såras av skapelsernas kärlek, njutningar och egna hänsyn? Även kallhet, mörker och mortifikationer, både inre och yttre, är sårar som Herren gör på själen. Om vi inte tar dem från Guds Händer, så sårar vi oss själva, och våra sårar ökar passionerna, svagheterna, självkärleken—in ett ord, allt ont. Därtill om vi tar dem som sårar gjort av Jesus, ska Han lägga Sin Kärlek, Sina Dygder och Hans Likhet i dessa sårar, vilket gör oss värdiga hans Kyssar, Hans Käppningar och alla en Divin Kärleks listigheter. Dessa sårar skall vara kontinuerliga röster som kallar på Honom och tvinga Honom att bo hos oss ständigt.

O min Jesus, låt Ditt spjut vara mitt vaktande skydd mot alla sår av skapelser.

Jesus lät sig nedtas från korset i sin Mamas famn. Och vi—låter vi nerlägga all våra färor, tvivlar och orosmål i vår Mammas händer? Jesus vilade på sitt Gudomliga Moders sköte. Och låter vi Jesus vila genom att kasta bort våra färor och vårt upphopning?

¹ När Maria, överväldigad av smärta, syntes vara nära döden, gav ett blik från Hennes Son Henne styrka att leva igen.

² Denna bön är berättigad eftersom vissa människor hädar Gud i korset och lidandet, förtvivlar och tar sina egna liv.

³ Sår på kroppen och sår på själen, ty eremiten har varit inlåst på sin sjukbädd i decennier och delat i Frälsarens lidande i omkring sextio år.

Offer och Tacksägelse